Valborgsmässofirande

Jaha, då var den här högtiden till ända och som vanligt har press och tidningar fått massor att rapportera om. Våld och fylla, misshandel och nedskräpning. Vi svenskar verkar inte kunna ha roligt utan att förstöra både för oss själva och omgivningen. Det värsta är att dessa “vandaler” anser sig ha haft kul. De känner aldrig någon ånger när vaknar dagen efter. Ju fullare de har varit, ju mer de har glömt, desto roligare har de haft.

Jag tillhör nog en konstig skara. Jag gillar att komma ihåg vad jag gjort och sagt. Jag tar mig gärna något glas vin och en god Single Malt. Jag kan gärna avrunda allt med en Tequila eller en Irish coffee. Det händer även att jag känner mig lite lagom rund under fötterna. De gånger jag har blivit så berusad att jag inte minns är lätträknade. Det har hänt och det är inget jag är stolt över. Roligast har man om man kan minnas allt det roliga som hänt, alla kul personer man träffat och pratat med. Minnas den där söta pojken man dansade en trevlig tryckare med. Då har det varit en lyckad fest.

Jag kan inte förstå hur dessa misslyckade personer kan anse sig ha haft kul när de inte kan komma ihåg vad som hände. Jag förstår inte heller att de kan anse det som en lyckad tillställning när de inte kommer ihåg hur de hamnade i fyllecellen eller på tillnyktringsenheten.

Den unga tjej eller kille som EN gång råkar ut för en sådan sak, men tar lärdom av det och som tycker det är skämsigt och ångrar sig, den personen kan jag förstå. Däremot anser jag att det dravel till folk som gång efter annan super sig så fulla att de totalt missköter sig och inte har en aning om det dagen efter, inte är värda det arbete och de resurser som samhället lägger ner på dem.

Jag har under de år jag levt varit berusad mer än en gång. Ska jag vara ärlig, och det ska jag, så har det hänt många gånger. Men jag har bara en enda gång blivit så full att jag dagen efter inte riktigt kom ihåg vad som hänt under kvällen. Det tog ett par dagar innan allt sakta kom tillbaka, med hjälp av mina vänner som jag intervjuade ordentligt för att få reda på vad som hänt. Jag hade tappat cirka en timme av kvällens händelser. Med andra ord så har jag varit med om det. Många gånger så borde jag nog ha glömt vad som hänt, med tanke på mängden av intagen alkohol, men inte då.

Jag misstänker att alla dessa, som säger sig ha glömt allt som hänt kvällen innan, säger detta eftersom de skäms för vad de gjort. Vad jag däremot inte förstår är att de sedan går och gör om allt igen och igen och igen helg efter helg.

Skulle det inte kunna bli en bra läxa om de första gången de blev intagna fick en varning och en natts tjänstgöring på en tillnyktringsenhet. Andra gången det hände kan de få en vecka i fängelse och tre helgnätters tjänstgöring på en tillnyktringsenhet. Tredje gången skulle kunna ge en månad i fängelse och indraget körkort/korkortslicens på 6 månader. Om det sedan händer fler gånger borde straffet vara rejält kännbart. Förutom ovanstående “straff” skulle de få betala kostnaden av de insatser som samhället har fått ställa upp med. Antingen i reda pengar eller genom samhällstjänst.

De “stackars” ungdomar som har det gott ställt, där pappa och mamma kan skyffla in pengar utan problem, skulle bli undantagna pengastraff. Det skulle vara alldeles för lindrigt för dem. De “stackarna” skulle absolut få göra samhällstjänst. Och då menar jag inte plocka skräp längs dikesrenarna utan riktig nyttig och välbehövlig tjänst.

Förbjud inte spriten
utan ge de som inte kan sköta sig möjligheter att
lära sig ha glädje av den i stället.

Människorov och incest - medias pengako

Tidningar, radio och tv är fulla av intervjuer, spekulationer och diskussioner. Mer och mer “fakta” kommer ut i ljuset och ännu mer spekulationer tvingas fram ur reportrar som vill ha tid och utrymme.

Jag har på något sätt en motvilja att läsa allt om sådana här tragedier. Jag ser och läser rubriker, det går inte att undvika. Men jag brukar avstå från att läsa artiklarna. Varför ska jag göra som så många andra? Gotta mig i andras misär och olycka. För det är precis det som media gör. Gottar sig, tjänar pengar, vältrar sig, slår på stora trumman, stora svarta rubriker - och så tjänar de pengar.

Folk runt omkring läser och ryser av rättmätighet och inbillad förskräckelse. De läser allt, köper varenda kvällsblaska, tittar på alla nyhetsinslag och helst alla bilder som dyker upp. De talar om hur hemskt det skedda är samtidigt som de med vällust läser vart enda ord, talar om det med allt och alla, helst hela tiden.

Folk har ett stort behov av att gotta sig i andras olycka. Orsakerna till detta är lite olika, ibland kan de säga “jag har minsann också haft det dåligt”. Andra gånger är det “jag har det mycket bättre”. I alla tider har vi människor gottat oss i hemskheter och andras missöden. Om de inte hittade något i verkligheten så berättades det sagor och sägner om död, hunger, sjukdom, avgudar, djävlar och alla andra hemskheter som tänkas kan. Världen är fylld av dessa hemskhetsgottande sagor och berättelser. De finns överallt, inom alla religioner och samhällsklasser, hos västvärlden, djungelfolken, industriländerna och u-länderna.

Varför tycker människor så enormt mycket om att höra om andras elände? Varför älskar så många skräckhistorier och andra otäckheter?

Kan det vara att det inom varje människa bor en liten “djävul” som skulle ha velat göra allt detta som man läser om, vara med om allt detta? Är förmågan att läsa om det, höra om det och förfasas över det ett skydd mot att själv göra sådana saker? En säkerhetsventil?

Vad gör det då mig till - jag som helst INTE läser det. Jag vill inte gotta mig i det. Jag vill inte läsa det, mitt eget lilla tysta sätt att protestera mot medias sensationshysteri. Läser jag det inte så har de i alla fall inte tjänat några pengar på mig. Men, om mitt resonemang om att det skulle vara en säkerhetsventil stämmer, vad har jag då själv för säkerhetsventil? För inte kan väl jag vara ensam om att inte behöva en sådan?

Norge, JAS och arbetsmarknadspolitiska åtgärder

Sverige ska tydligen utveckla ett nytt JAS-plan och Norge är intresserade av att köpa detta plan OM Sverige också kommer att använda det.

Regeringsbeslutet innebär att om norrmännen väljer super-Jas så lovar Sverige att flyga samma version av planet, enligt SvD:s källor.

Är norrmännen rädda för att använda planet? Tror de att planet blir bättre om vi svenskar också lovar att använda det?

Jag har i min enfald trott att norrmännen kommit över storebrorskomplexet gentemot Sverige. Men tydligen har jag trott för mycket om norrmännen. De verkar fortfarande vara lite småängsliga inför oss i grannlandet och att vi kanske skulle lura dem att använda något som inte är lika bra som vi själva använder.

I och för sig så är man alltid sig själv närmast och smartast vore ju att behålla det bästa själv. Men det tror jag inte gäller krigsmateriel i dagens värld. För nog har vi väl kommit så långt att vi inte kommer att kriga mot Norge? Vi är väl ändå så smarta att vi ser till att våra “allierade” och grannar har lika bra om inte så att de i ett eventuellt krisläge skulle kunna hjälpa till att försvara våra gränser.

Många “antimänniskor” kommer att opponera sig mot att Sverige ska utveckla och bygga något som kan användas i krig. Men jag tycker det verkar vara en bra arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Projektet kommer att vidmakthålla en massa jobbtillfällen samtidigt som det i längden kanske kan inbringa lite pengar till statskassan. Helt perfekt och mycket mer effektivt än att bara slänga in pengar i många andra åtgärder. Åtgärder som inte på något sätt kan göras inkomstbringande.

Arbetspolitiska åtgärder är oftast ett sätt att ta pengar ur ett annat fack i samma plånbok och lura sig själv att man sparar pengar.

Åk taxi hem för det är säkrare

Här har vi tutat i våra unga flickor att inte gå ensamma hem efter en utekväll. Ta en taxi. Åk taxi. Gå inte hem ensam. Vad som än händer gå inte hem ensam och lifta inte.

Vad händer nu? Det som skulle vara så säkert visar sig vara en dödsfälla. Ung tjej tog en taxi i Paris, nu lever hon inte längre. Expressen…. Dagens nyheter….

Jag åkte taxi i Paris när jag var ung. Ensam tjej och ensam svenska tillsammans med några tyska pojkar som bodde på samma hotell. Pojkarna var riktiga gentlemän, taxichauffören lika så.

Hur ska man göra nuförtiden? Hur ska man ta sig hem från dansstället, puben, baren eller nattklubben?

Jag kan sitta här i min vrå och bli hur upprörd som helst och komma med det ena utkastet efter det andra. Men vad hjälper det? Hur har det kunnat gå så långt att människor inte längre känner någon empati för varandra. Hur har det kunnat gå så långt att vi idag hur lätt som helst kan skada eller till och med slå ihjäl en annan människa utan att ens reflektera över att det är fel?

Eller är det bara människor som är på något sätt sjuka eller störda som gör så? Hur kan det då komma sig att det sker så många olika våldsdåd i världen? Har mänskligheten blivit sjukare? Eller har vi tappat respekten för våra medmänniskor?